Stiftelsen Ingmar Bergman har beslutat att dela ut Fanny & Alexander som pocketbok till alla avgångselever i gymnasiet. Anledningen är förstås att gubben skulle ha fyllt 100 år, och till boken har kulturministern skrivit ett förord där hon uppmanar eleverna att inte slänga boken, och att den handlar om livet. För säkerhets skull upprepas det elva gånger: den handlar om livet.
Jag kan inte riktigt hålla med. Tvärtom: den handlar ju om döden. Den handlar om det som är motsatsen till livet: konsten, falskheten, förkonstlingen, falserierna. Det är en gotisk skräckroman, och har mycket lite att göra med det som vi får veta i förordet, att Bergman ”var, precis som alla andra, en man med många sidor. Han var också något inte alla människor är, han var konstnär.”
Ja, men vilken konstnärsroman det här är! Roman? Det är inte mer filmmanus än Almqvists romaner är det. Det dröjer 50 sidor innan det börjar komma något som liknar repliker: innan dess dominerar en tradig berättarröst, det är tell tell tell och mycket lite show, beskrivande mer än gestaltande, det är aningen manande och ganska mycket sövande, och varför ska då den här boken portioneras ut till alla som går ut gymnasiet?
Så mycket har sagts om människokännaren Bergman, men han är lika ointresserad av människor, av individer, som Emilie Ekdahl är i en av sina monologer, där hon träder in i en labyrint av egocentricitet, där hon förkastar både andra människor och verkligheten (livet). Han är en skådespelarkännare – han behöver exemplariska skådespelare som ger liv åt de på pappret stela och livlösa figurerna. Varför hade Bergman så exceptionellt gott handlag med skådespelare? Kanske för att han själv var en skådespelare, och att göra film för honom mer än något annat var lek, att han spelade regissör.
Att regissera är också ett diktatoriskt uppdrag, och det är nog inte så konstigt att så många regissörer är regelrätta skitstövlar. Att vara ”en man med många sidor” är förstås bara en eufemism för att vara en idiot. Det var lika mycket åt helvete med Bergman-kulten som det var med alla som förfasade sig och dömde ut hans konstnärskap; underdånighet är lika korkad som inkompetens. Som filmregissör var han ju ojämn, och Fanny & Alexanderär en film man kan ha många invändningar mot.
Den är berömd för två saker, och båda gör sig dåliga i bokform. Det första är den praktfulla julaftonsskildringen, med långdans och pruttar och sängkantsskoj. Det andra är scenen där biskopen ger Alexander den förnedrande bestraffningen. Att båda scenerna fungerar på film beror ju på skådespelarna. Porträttet av biskop Vergérus är så parodiskt ensidigt, så överdrivet demoniskt att det är skrattretande. Att Jan Malmsjö lyckades göra människa av honom är inget mindre än ett mirakel.
Han är en typisk gotisk villain, som rövar bort sin nygifta hustru, och i det här fallet också en bunt barn, som han enligt genrens logik måste spärra in. Genomgående är Bergmans figurer bara nödvändiga i sin funktion – jag är medveten om att han i andra av sina verk lyckas skapa mer mångdimensionella karaktärer, tänk bara på Alma och Elisabet i Persona, professor Isak Borg i Smultronstället, för att inte tala om magnetisören Vogler i Ansiktet.
Hos Bergman riskerar människorna annars att bli mindre individer än studier, och i stället för psykologi erbjuder han en lek med olika roller och identiteter. Är det så mycket sämre då? Ja, för det han åstadkommer är en distans till människorna, som han ständigt betraktar faderligt överblickande, så där nyfiket vetenskapligt och aldrig i total identifikation. Det blir farligt teatraliskt i stället för trovärdigt realistiskt.
Allra mest teatralisk är karikatyren Vergérus, demonbiskopen. Det fanatiska monstret. Han blir representanten för det instängda, hatiska, egoistiska – den kväljande världen som är den här filmen och den här romanen. Som jag i någon mån kan beundra så mycket, men som – om det inte har märkts – också är väldigt ambivalent inför.
I någon mån ska Alexander vara det där känslosprötet, karaktären som vi läsare inbjuds känna med. Men han är ju större delen av romanen sur, gnällig, självisk, ond, opålitlig, trist (”Varför är jag så ledsen?” frågar han sig föga originellt), och kanske lite galen. Ganska mycket som Hamlet, och för att vi inte ska missa referensen spelar teatersällskapet den pjäsen. Och som intertext fungerar Shakespeare genom Bergmans roman, med Hamlets, förlåt Alexanders pappa som dör och mamman som gifter om sig hastigt och olustigt, och Alexander som innan han inträder puberteten blir svartsjuk på mammans nya kille. En annan intertext är förstås Strindbergs Tjänstekvinnans son. Bergman är så angelägen att han nödvändigtvis måste peta in en referens till Ett drömspel.
Den välbeställda familjen Ekdahl (en obetydlig hyllning till Ibsen, förstås) representerar borgerlighetens diskreta charm. Men det är en förljugen bild som målas upp, för så här öppen kan man sällan uppfatta den som. Man talar om allt, som om Bergman vill demonstrera en funktionell borgerlig sammansättning, ungefär: så här skulle det kunna vara. Hemligheter pratas det öppet om, men det kan du försöka lura någon annan att det är så, Bergman.
Här frossas i borgerlighetens rekvisita, i finkulturen, så pass mycket att man lätt misstänker att prutthumorn och de farsartade inslagen mest finns med för att ge respit från tragedin. Eller tror Bergman på fullt allvar att han är Shakespeare – att han nödvändigtvis ska ena alla samhällsklasser? I så fall har han förstås lyckats, för det här är ju filmen som även inbitna Bergman-hatare kan gilla.
Teatern blir ett skydd mot det hemska i livet, den hemska verkligheten. Det sägs ofta att Bergman hade så svårt att handskas med omvärlden och samtiden och verkligheten i sina filmer, men det är en förenkling: han var mer politisk än sitt rykte, och det är också dumt att reducera hans konst till eskapism – för övrigt har ju inte riktig konst någonsin den funktionen.
I stället fungerar Fanny & Alexander som en epilog åt en filmmakare som uttryckligen bestämt sig för att sätta punkt. Han gör det på det storslagna sättet, not with a wimper but a bang (eller en prutt då). Texten blir ett litterärt testamente, som knyter ihop flera av hans tidigare teman – dödsångesten främst, men också bestraffningen, masochismen, kvinnojagandet, förkonstlingen och förvandlingen. Men främst kampen mot Gud: den ständiga och vid det här laget kanske lite tröttsamma gudsbataljen. Här blir Gud småaktig, osynlig, egoistisk, grym, svag, långsint, feg, etc etc … Det vill säga: fullt mänsklig, ungefär så som han tog ned Döden på jorden med den parodiske skådespelaren i Det sjunde inseglet.
Nä, någon fulländad roman är ju inte det här, oavsett om man väljer att som jag kalla det roman, eller ser det som ett filmmanus (den avviker en del från filmen, bland annat finns det ett tredje syskon till Fanny och Alexander). Intressantast, eller åtminstone intressantare än gnällspiken Alexander, blir ju biskopen Vergérus, eller om jag bara är fortsatt bländad av Malmsjös enastående prestation i rollen (den var tänkt för Max von Sydow, hur annorlunda hade det inte blivit, kanske).
Vergérus är ju besatt av verkligheten, den som Emilia förkastar, och jag kan vara helt fel ute här, men det finns drag av Bergman själv i hur han framställs. Kanske han representerar det regissören drömde om allra mest, att bli uppfylld av sin uppgift, eller bara nå fram till en form av övertygelse. Vergérus tjatar om ”verkligheten”, och det är nog så att Bergman gärna hade kommit i starkare kontakt med den värld han hela tiden bekämpar – eftersom han i så hög grad intresserar sig för den.
Konstrasten mellan överdådet, prakten och myset hos Ekdahls familj och askesen, kärvheten och skräcken hos Vergérus – den är så tydligt utskriven att det blir parodiskt, och tyvärr inte särskilt estetiskt utvecklat. En bättre romanförfattare hade väjt undan för den här typen av billig kontrastverkan.
Som film är förstås Fanny & Alexander omåttligt populär, och som jag sa kanske i högsta grad hos de som annars förhåller sig skeptiska till Bergman. Den är stundvis aggressivt inställsam. Ironiskt nog måste teatersällskapet som drivs av familjen Ekdahl följa publikens nycker och marknadsanpassa sig, som om Bergman vill visa konstnärens utsatthet. Det är beklagligt att han kände sig tvungen att göra det med en så publiktillvänd film.
